Inomhusträning!

Snö som blev till blask lockade inte till utomhusträning idag... Urk! Om inte Lisette hade hört av sig så hade det bara blivit en långpromenix kan jag säga! Men istället blev det nyttig träning i Taberg - inomhus! Härligt! Vi körde två pass var o jag värmde upp a la Gunnar med störning o lek. Gick jättebra, men ett gäng bollar blev lite för svårt så då fick vi backa lite. Får ta det med Gunnar nästa gång! :-) En otroligt positiv grej var att så fort hon kom upp i hallen så vände hon upp direkt till mig! :-) Kamp o lek bidde det då. Hon valde alltså bort att undersöka hela hallen innan hon intresserade sig för sin matte - Lycka! Efter lite lek o fokus på mig så blev det fritt följ träning. Vi tittade på hur jag skulle belöna på ett lite lugnare sätt och även hur jag skulle gå med handen. Kändes riktigt bra till slut. I andra passet körde jag lite uppvärmning sen fokus på mer ff, kryp på apportering med olika apporter. I krypet är hon gärna lite het så jag måste skärpa till mig o inte starta förräns hon är lugn o belöna lugnt. Fick till det lite hyfsat till slut. En plats med haka ner bidde det med. Lisette jobbade med fokus i ff, position, apporteringar o plats bland annat. Han fattar riktigt snabbt hur matte vill ha det! Jättekul!

Imon är jag ledig o sen jobbar jag lörd kväll o söndag morgon. Tänkte försöka komma ut o springa imon. Får väl se vad det är för ruskväder imon. Snön ska väl töa bort kan jag tro. Jag har ju gärna snö, det blir så vitt o vackert o framförallt ljust när man bor på landet! Otrolig skillnad o gå ut när det är mörkt i snö jämfört att gå ut i regn o rusk o mörker. Idag har jag varit på hjärtsviktsutbildning. Den var riktigt bra. Det var mestadels läkare som föreläste  o det slog mig när hela förmiddagen gått att man lyckats prata i väldigt många timmar o en diagnos som i princip är obotlig med ibland ett väldigt snabbt, dödligt förlopp o helt undviker o ta upp den palliativa delen. Det var ju det vår uppsats handlade om, att hjärtsviktspatienter inte får tillgång till palliativ vård. Det kändes plötsligt ganska tydligt. Men efter lunch så tog jag upp det till diskussion o det handlar nog framförallt om att det är jobbigt att tala om. Och det är det ju, givetvis, men det kan underlätta mycket för patient o anhöriga om man kan lägga upp en plan och ha tydliga riktlinjer vid försämring eftersom det kan gå ganska fort. Då gäller det att han ordinationer o läkemedel hemma o det sköter sig liksom inte själv. Men överlag var det bra!

Nu ska jag krypa till kojs. Poppan har gått igång på nåt ben här bredvid. För tillfället är hon ganska go o gla o lekfull, men på ett positivt sätt utan att bli för varvad. Känns skönt! Snart ska hon löpa dock, i december om jag räknat rätt.

Här är hon i platsliggningspose!
Gonatt!