Från praktik till teori om kulturer...

Igår hade vi en föreläsning i aulan på Ryhov av läkare Hani Hattar. Han är smärtläkare o geriatriker. Temat var kulturer och palliativ vård. Den var välbesökt vilket var jätteroligt. Jag har drivit den här frågan om att få honom hit i ett år och nu blev det av. Jättekul! Jag har bara pratat med några få efteråt, men det som jag har hört var positiva ordalag. Lite gnöl om att vi inte bjöd på kaffe.... å det kan man ju ha synpunkter på, men det gick o köpa i cafeterian. Kommunen hade anmälan, men landstinget hade inte det eftersom de trodde nog att det var lättare att få folk o komma om de bara kunde sticka iväg från avdelningen beroende på hur belastningen var och det tror jag var rätt tänkt. 

Innehållet då: Jo, några nya tankeställare var det allt. Jag har ju hört honom innan så en del kände jag ju igen. Jag var moderator så jag presenterade och avtackade. Det gick bättre andra gången tycker jag nog... har inte gjort sånt innan så jag fick tänka till lite. Han började med att säga att det är ju inte så att alla i Sverige badar näck? Lite skratt o konstaterande från publiken att så var det ju inte. Det är ju inte så att alla muslimer är terrorister? Mer skratta, nej, så var det ju inte. Dricker alla i Ryssland vodka?, osv. vi kunde ju konstatera att vi hade ju lite förutfattade meningar och det som det stått tidningsrubriker kom färgar ju vårt tänk så klart. Han delade upp det i Jag/individ kultur som var prestationsbaserad och Vi/grupporienterad kultur som var mer relationsbaserad. I Sverige när vi träffar nya personer så pratar vi 1: om vädret, 2: vad vi jobbar med. Att hålla tiden är väldigt viktigt. Att prestera, komma i tid till möte osv går före allt annat. Hani kommer från Jordanien, där pratar man aldrig om vädret, där är det ju alltid sol! Men man frågar vems son/dotter man är, vilken familj man tillhör osv. Där är det viktigare. Tider är underordnat, det är mer "när solen gått ner", på eftermiddagen, osv.

Han tog upp att man behöver bygga upp en relation med den som behöver vård och familjen för att få förtroende. Det är därför vi i vården ofta får kakor, godis, osv, bjuds på the, osv. Vi är ju enbart inriktade på prestation. Vi har skuld om det händer något, de har skam, t ex om någon åker i fängelse, då drar det skam över hela familjen, och familjen kan bestå av t ex alla som har samma efternamn. I Sverige har vi en skyldighet att informera om sjukdom och prognos. Det är i vår kultur okey, men kan stöta på hinder i andra kulturer där man inte vill att den sjuke ska veta för då kan den personen förlora hoppet. Våra läkare hamnar i ett dilemma där, de är skyldiga att ge informationen, men kan då hamna i konflikt med familjen. Han föreslog då att man pratar med familjens överhuvud och förklarar detta, att det är min skyldighet som läkare att informera om detta, annars kan jag förlora min legitimation, och det vill ni väl inte? Jag måste ge informationen i vilket fall som helst, vill någon/några av er vara med vid det tillfället. Då är det okey. De vill ju inte att den ansvarige läkaren ska bli av med sin legitimation, även om det strider mot deras kultur. 

Han frågade också publiken om hur många som vi trodde som valde att inte anpassa sej till Svenska samhället, där det blir problem, han pratade om hedersmorden och en del annat som det stått mycket i pressen om. Vi fick gissa lite o vi gissade ju lite högre siffra än vad som var korrekt.... 5 % var det rätta. Men det är det som syns i pressen. 

När det då handlar om livets slutskede och andra kulturer så har vi på Gästhemmet upplevt att det är väldigt individuellt hur man förhåller sig som familj sista tiden i livet, både som svensk och från en annan kultur. Man kan inte säga att personer från en annan religion alltid vill ha det på samma sätt, inte vi i Sverige heller, utan det viktiga var att våga fråga! Och det tycker jag vi har varit bra på, att fråga. 

Han tog åxå upp det här med olika kulturer, hur de förhåller sig till smärta bland annat och berättade lite exempel. Han jobbade på ett sjukhus i Jordanien (tror jag), det kom in en patient från Korea tillsammans med två personer. De satte sej i väntrummet och väntade på sin tur. De som var från Jordanien har inte den kulturen direkt, att vänta på sin tur, utan ganska högljutt säga ifrån att man behövde hjälp. Han från Korea sa ju inget. De som följde med honom påtalade dock efter en stund att han behövde hjälp, men han satt fortfarande tyst så han fick vänta en stund till. När han sen fick hjälp visade det sig att han hade trillat ner från en ställning och hade 13 frakturer.. han började se lite blek ut... Personer från Korea, Japan, Kina var mer stoiska vid smärta, klagade inte. 

Jo det var mycket som var intressant och det var bra att få bakgrund till vissa saker som vi tycker kan vara konstiga. Vissa saker är ju väldigt självklara för oss, dvs hur vi beter oss och förhåller oss och om någon inte följer dessa mönster så blir vi konstiga. Men frågan är ju, är det vi svenskar som är så "normala" eller är 1 miljard kineser mer "normala"? Vissa liknelser som han drog om oss lät ju ganska absurda faktiskt... Nej, mer tolerans mot våra olikheter behövs i dagens läge tycker jag allt! Nu är det ju en del debatt om de som tigger och vad jag förstår kommer många från Rumänien. Vad vet vi vad som ligger bakom deras val till att göra detta? För oss är det självklart att prestera och tjäna pengar, men vad vet vi om hur de har det i sitt land? Utifrån deras tänk så kanske att tigga är det ända rätta att göra? Vi är ju mer "Sköt dej själv o skit i andra" i andra kulturer är det självklart att man hjälper varandra. Om någon får en tumörsjukdom och det behövs pengar till behandling, då får alla bidra om det behövs. Man hjälper varandra. Här har vi inte den kulturen. Vi kanske har en del å lära av andra...

Hmmm... Nu blir det jobb snart
Tjo