Long time...

Ja ett inlägg i halvåret är ju mer än ingenting alls! 😊 Våren har varit intensiv på både jobb- och fritidssidan. Har kört rätt mycket agility med Poppy, men sedan någon månad tillbaka så har vi "återupptäckt" lydnad-bruks igen... Gick en kurs för Monika Henriksson som har Rapports kennel och hon gav mig en mycket bra förklaring till Poppys "beteende" som jag har haft så svårt att hantera genom åren. Vi träffades på fredag kvällen och vi berättade alla om våra hundar och vad vi behövde arbeta med. När jag kom på lördagen så sa Monika att hon hade varit tvungen att kolla stammen på Poppy och såg då att hon var efter "Mike von blablabla" (jag kommer inte ihåg vad Poppys pappa heter mer än Mike...) Hon hade själv haft två kullar efter Mike och det som var väldigt slående för dessa var att - rackarns vad de tigger! Och det är ju precis det Poppy gör. Får hon inte sin belöning - ganska omgående då i lydnaden framförallt - då skriker hon i högan sky eller så försöker hon göra något annat... Därför har det ju varit så svårt med att t ex göra en kedja med flera moment, hon liksom ökar ju bara i frustration och då är hon inte tyst. Då börjar man om med detaljer och förstärker och sen plockar man ihop och då skriker hon i frustration igen. Så det jag fick göra på framförallt lördagen, det var hantering och "klappbelöna". Gissa om jag hade en vovve som var ganska irriterad.

Jag fick börja med att bara hålla henne intill mina ben och se om hon sökte kontakt, men det gjorde hon ju inte precis, men då fick jag backa ifrån ett steg så jag fick blickkontakt och då kunde jag förstärka det genom en klappbelöning och att vi förflyttade oss. Senare körde vi lite ff, fast egentligen att vi bara ställde upp och hon satt bredvid mig och jag höll hennes huvud lätt mot mitt ben. Nu står vi här. Tillsammans. Å jösses vad synpunkter hon hade och har på det! Men som Monika säger - jag har köpt henne och jag kan bestämma om jag vill klappa på min lille vovve... Hon skriker, försöker lägga sig, försöker gnaga på mig och på alla sätt åma sig iväg. När hon slappnar av lite, då går vi ett fritt följ och peppar peppar, det går bättre och bättre. När jag är nöjd så klappar jag och berömmer. Enstaka gång får hon en godisbelöning. Men nu sist jag körde så fick hon ingen godisbelöning alls, bara klapp för jag tyckte att hon eskalerade i frustration efter den lilla torra godispyllan. Men sen körde jag igår hemma och då var hon plötsligt helt tyst och jag behövde inte hålla henne emot mig över huvud taget utan hon bara gick! Jag tror ju lite att det bara var en engångsförteelse, men vi får se. Krypet är väl det som har varit det värsta. Hon kan krypa mycket fint, men hon har bestämt sig att finns det ingen gotte framme - då finns det heller inget kryp. Jösses vad vi fick hålla på med det där himla krypet innan hon kunde tänka sig att krypa något steg och inte resa sig och gå framåt i låg form samtidigt som hon nästan ylar av ilska! Men igår kunde jag lägga ner henne, låta henne ligga en liten stund och sen gå fram och säga kryp och hon kröp. Hon muttrade en del men hon kröp. Vi får se vad det här landar. Jag har kört en del spår i alla fall och det gör hon finfint.

Så näpen så men hon vill egentligen bara ha husses glassbåt...

Idag ska jag till stallet och rida med en tjej. Hjälper en kompis som är sjuk med hennes hästar. Brukar inte rida utan fokuserar på en 2-åring som hade hamnat lite snett i livet som vi inte vågade gå in till i boxen knappt. Nu är hon hur fin som helst! Helt otroligt vilken skillnad lite kärlek och förtroende kan göra! Hon har varit bortlämnad i ett annat stall och det var ingen bra miljö för henne där och så blev hon skadad när hon kom hem och behövde sys och behandlas vilket inte förbättrade hennes förtroende precis... Men det hände innan jag började vara där. Nu kan jag longera henne, pyssla med henne hur som helst i boxen, hade träns på henne för första gången i förrgår och hon är framförallt vänligt inställd och glad. Innan så möttes man med öronen tätt bakåt och en ilsket stampande häst som markerade tydligt att - kom inte hit! Det är riktigt roligt faktiskt! Men hon har en 7-åring som behöver ridas för försäljning så det ska det bli idag. Jag ska rida kompisens häst och hon tar 7-åringen.

Totelinas premiär med träns på sig!

Jag har 8 arbetspass kvar innan jag går på SEMESTER! Det ska bli väldigt skönt faktiskt. Sambon håller på å sliter med ett nytt staket här hemma. Ska bli kanon att få det färdigt så vi kan ha Poppy lite lös här hemma utan att ha henne helt under uppsikt.

Tjo!
H